“I’m the only person I know,” he says, “who doesn’t mind admitting he’s a snob."

Britannien. Åk dit för en sjiöön historikerkarriär, tycker jag. Andrew Roberts, t ex, lever på att vara Old School, enligt Financial Times.

The British reviews for Roberts’s latest book have been mostly lukewarm to hostile. Alan Bennett, whose play The History Boys was recently turned into a film, has attacked Roberts as just the sort of “television historian” that he dislikes – the kind of man who will advance any argument, just to make a splash. Roberts is understandably irked by this. “You’ve known me for 24 years, Gideon,” he protests, “I’ve always been extremely rightwing.

Språkets lagar och lagarnas språk

I dagens SvD kritiserar straffrättsprofessor Madeleine Leijonhufvud Fredrik Lindströms språkanarkism ur ett juridiskt perspektiv. Det är faktiskt, menar hon i polemik mot Lindström, ett stort problem att Rätt Språk inte används - framförallt inom rättsväsendet. De skiljda perspektiven är tecken på djupgående motsatta disciplinära förhållanden till språket.

Historiker anser sig ofta vara den språkliga precisionens fanbärare: den smala balansgången mellan att ljuga om det förflutna och att föreslå en tolkning kan bara klaras av med hjälp av en oändlig avvägning mellan atomprecision och strategisk vaghet. Därför är det ett fundamentalt problem för oss att språket vägrar samarbeta: det är ju så förbannat historiskt betingat och föränderligt, att vi ständigt kommer till korta i våra ansträngningar.

Annat är det för juristerna, där Det som Står Är. De är, liksom historikerna, språkliga finmekaniker, men kan till skillnad från oss utgå ifrån att produkten - texten, orden och meningen - i slutändan står i ett sant förhållande till verkligheten. Där historiker ser ordens förändring som en nyckel till att förstå verklighetens förändring, ser en jurist ordens förändring som ett fördunkling av vår förståelse av den samma.

Dagens föredöme...

... är en historiker som tar sig an en verkligt radikal historisk förändring.

Over the past decade, traditional outlets such as newspapers and evening television news have been supplemented, and sometimes supplanted, by 24-hour news stations and cable news channels, online news sites and blogs. Historian Judy Daubenmier focuses on this new media landscape in her new book, Project Rewire.

Project Rewire begins with a thoughtful essay by Daubenmier on "how the media got disconnected.'' The piece analyzes problems such as concentration of ownership, self-censorship and bias. The second part of the book provides concrete examples of media criticism and commentary by bloggers, with topics ranging from John Kerry's manicures and George W. Bush's National Guard service to Hurricane Katrina and the Downing Street memo on the war in Iraq.(The Ann Arbor News)

De nya medierna, t ex bloggar, uppvisar som Daubenmier säger, en helt ny form: "I liked the way he [en av bloggarna hon undersökt] showed how the story developed during the day. It's a different product than what you get when you read a story in the newspaper, which is a finished product. Here you see the story develop throughout the day, dynamic. That's one of the strengths of the Internet." Hur ska vi handskas med det i framtida historiska studier egentligen? Dags att läsa om, tja Marshall McLuhan kanske? Eller Habermas? Eller...

No Shit!

"A history professor explains where Mel Gibson got it very, very wrong"

Mel Gibsons senaste film handlar om Mayakulturen. Som historisk skildring har den tydligen sina brister enligt assisterande professor Julia Guernsey, University of Texas. "I hate it. I despise it. I think it's despicable. It's offensive to Maya people. It's offensive to those of us who try to teach cultural sensitivity and alternative world views that might not match our own 21st-century Western ones but are nonetheless valid."

Kom ihåg var ni läste det först!

Jag har försökt rädda filmmediet genom att dra en gräns mellan filmer som söker berätta historia med hjälp av fiktion, och de som söker berätta fiktion (eller snarare action) med hjälp av historia. Men misslyckats. Det kanske är en meningslös distinktion? Det kanske blir samma soppa oavsett. Å andra sidan tycker jag att debatten kring Coppolas Marie Antoinette visar att så inte måste vara fallet. Oavsett filmens brister kan dess konsekvenser - diskussionerna, frågorna - var bra.

1000-dollars frågan är ju då: Är det i så fall filmen som är bra eller inte?

Problemet med allmänheten...

"That’s what makes me appreciate Arthur Schlesinger. He draws lessons from history. Admittedly, this practice is not fashionable; in fact, some historians will tell you it is invalid. But, as a non-scholar generalist, I value applying historical experience to current problems." (The Belmont Citizen-Herald, 14/12 2006)

...är att den vägrar lyssna på oss. ;)

Våra diktatorer är bättre än era

I en ledare 12/12 ger sig Washington Post på intressant, normativ historieskrivning:

Visserligen var Pinochet ansvarig för mer än 3000 personers död, men det faktum att Chile blev rikt av hans regering, och det faktum att det numera är en demokrati, gör att slutsatsen kan dras att han var en bättre diktator än Castro. Konsekvenserna av diktaturen i Chiles fall var generellt positiva, men inte i Cubas. Och därmed, menar WP, kan en universell tes bevisas vara sann: högerdiktatorer är mindre onda än vänsterdiktatorer.

The contrast between Cuba and Chile more than 30 years after Mr. Pinochet's coup is a reminder of a famous essay written by Jeane J. Kirkpatrick, the provocative and energetic scholar and U.S. ambassador to the United Nations who died Thursday. In "Dictatorships and Double Standards," a work that caught the eye of President Ronald Reagan, Ms. Kirkpatrick argued that right-wing dictators such as Mr. Pinochet were ultimately less malign than communist rulers, in part because their regimes were more likely to pave the way for liberal democracies. She, too, was vilified by the left. Yet by now it should be obvious: She was right.

Jag tänker verkligen inte ge mig på det klassiska ishala vänsterförsvaret för Fidel Castros "dolda demokrati" och annan skit. Utan frågan är

1. Om konsekvensetik är moraliskt försvarbart i detta sammanhang. Jag tycker det är fruktansvärt att hålla på att jämföra vilket förtryck som ska räknas som mer eller mindre ok. Det är ju precis dessa skalor som vänstern använder för att försvara "sina" diktaturer, och precis det den med rätta får en jävla massa bassning för att den gör. Man kan väl inte börja med att påpeka att 3000 personer dött, och att x-antal tvingats i exil, och sedan komma fram till att det inte är lika illa som det låter? Eller?

2. Tesen om vänsterdiktaturer vs högerdiktaturer måste väl ändå fullständigt motsägas av fallet Kina? Det finns väl få högerdiktaturer någonstans som kan mäta sig i välstånd och ekonomisk tillväxt med vänsterfascisterna där? Och vad gäller transition till demokrati: vad hände i flera länder i "Östeuropa" (fult och förlegat uttryck, f.ö.) om inte att "vänsterdiktaturer" avsade sig makten fredligt? Poängen är väl mest att det är långt viktigare vilket grepp en regering har om landet, organisatoriskt vilken typ av dikatur det är, och framförallt vilka intressen den har i att sitta kvar, än vilken ideologi den säger sig skriva under på. Eller?

Mångfald ELLER Frihet

Härligt konservativa National Association of Scholars analyserade nyligen internetsidorna hos 100 ledande amerikanska universitet, genom att räkna sökträffar på "'"diversity' as opposed to 'liberty,' 'freedom,' 'equality,' and 'democracy.'" Sedan jämförde man resultaten med innehållet i "hemsidor representativa för" stora mediaaktörer, 'ny media' i form av bloggar, storföretag, fackföreningar, kyrkor, och de stora politiska partierna."What we found was that only in academia does the "diversity mantra" reign supreme."

Alltså: Mångfald=dåligt, Frihet=Bra.

"In current intellectual usage, the word 'diversity', has acquired a meaning largely antithetical to the ideals that have given America its distinctive character," observed Stephen H. Balch, president of the NAS. "In 'diversityspeak,' America is a collection of ethnicities and lifestyles rather than a common cultural identity, and group membership trumps individuality. Given the caste mentality associated with the term, and its emphasis on grievance and victimhood, it is especially alarming that university references to diversity exceed those to freedom and liberty, words emblematic of individual autonomy and national pride."

Mysigt. Men utgångspunkten tål att tänkas på. Vad är egentligen den dominerande dikotomin som samhällsdebatten utgår från här i Sverige?
Mångfald=Dåligt, Trygghet=Bra. Eller?

Historiska epoker

...illustreras snyggt så här. Koncist och svepande (på ett bra sätt):

By the late 1980s, while reviled worldwide for the brutality of his regime, Pinochet was also lauded by many for turning his country's economy into a dynamic free-market model for the developing world. When post-communist Russian television began an interview with him in 1994 by apologising for Soviet media coverage of his regime, there could have been no clearer example of the turning of the world-historical tide - unless it was the flood of his former ministers and technocrats invited to ex-Soviet-bloc countries to explain the marvels of untrammelled capitalism in Chile.

(The Guardian)

Historiebruk från Helvetet

Göta kanal 2.

Med Janne 'Loffe' Carlsson.

Storsvenskt II

... t ex så skulle aldrig "rymdhistoria" skrivas i Sverige om vi inte hade ett så förbannat jävla storsvenskt perspektiv på Svensken i Rymden (som tydligen var lite norrman också, men det lyckades man hålla hemligt länge).

Och utan ett Storsvenskt perspektiv på Henrik Larssons karriär skulle historien om "Henke Larssons Manchester United" inte så detaljerat återges i de svenska tidningarna...

Vi får alltså större insikter i rymdfärdernas utveckling över tid och i idrottshistorien, tack vare nationalismen. Det ni! Tänk på det innnan ni trashar Herman Lindkvist nästa gång.

Kanske ett storsvenskt perspektiv är nyttigt ändå?

Som en följd av Keith Thomas artikel i TLS som jag tidigare refererat till, pågår en intressant diskussion bland "världshistoriker" på h-net, ett diskussionsforum för historiker. En av dissidenterna på området ställer den utmanande frågan:

my question is this. Can one still work within the field of world history without wanting to advance the cause of the "identity of humanity as a whole"? In case anyone wants to know why I would defend such a retrograde thought, I simply do not happen to believe that such identity is necessary for us "to tackle the huge problems we face today," as David says. Nor do I accept that "to tackle things on a global scale" our options are either to embrace the "identity of humanity as a whole" or "maintain a tribal view of the past." This dichotomizing does appear to consign all those who resist it, like me, to being viewed as "tribal." Yet within many supposedly tribal perspectives, there may in fact lie even more universal truths about "what unifies humans as well as what divides them" that are found yet in world histories. Sound paradoxical? I sincerely hope there is still room for paradox in the field of world history.

Det är en hädisk fråga att ställa: måste vi lämna nationalistiska perspektiv bakom oss? Och följdfrågan är onekligen fullständigt legitim: vilka perspektiv är det då som går förlorade?

Själv skulle jag spontant ställa mig bakom att kalla den ovan citerade historikerns perspektiv för något just i stil med tribalist, men han har en poäng. Vi är alla överens om att oavsett vilken utgångspunkt vi väljer när vi tolkar historien, så kommer det medföra vissa insikter men även vissa blinda punkter. Och det diskuteras ju faktiskt allt för sällan vilka blinda punkter progressiva historien-är-en-multikultisamba, världen-ska-tolkas-som-jobbade-vi-på-Fryshuset globalister som jag själv tillför samtidens tolkning av historien.

Go West!

Dystra karriärmöjligheter här i Sverige som historiker?
Läser man artikeln med den eleganta rubriken "Bear Lake Monster? Yes, says historian" i The Herald Journal, förstår man snabbt att det i Amerikat finns spännande jobb för oss.

“The history of the Bear Lake Monsters deserves serious consideration,” Bagley said, explaining that the Bear Lake Monster(s) travels in pods, which indicates there may be more than one freshwater serpent.

As Utah’s self-proclaimed leading monsterologist, a historical consultant and an author of several books, Bagley defended that this creature, which has been described as a sort of serpent no shorter than 195 feet that can travel up to 60 mph, is supported by anthropological evidence from Shoshone tales relating to the Bear Lake Monster."

Karln är alltså inte bara författare och dussinhistoriker, utan även även "historiekonsult" och "Utahs ledande monsterolog".

Fil.dr-töntar kan äta skit.

Historiebruk i finansvärlden

...det här kommer Scanias VD få äta upp.

Likheter och skillnader med Michael 'Kramer' Richards 'historiebruk': discuss.

På tal om revisionism...

... så är fascisterna vid makten i Iran at it again. "Iran Invites Scholars to Assess Holocaust as History or Fiction" berättar New York Times. Opartiskt och förutsättningslöst, my ass. Att på samma konferens diskutera zionism (ok) - yttrandefrihet (ok) - och "huruvida gaskamrar faktiskt användes" (kom igen!) - visar att i vilket sammanhang en tillsynes oskyldig fråga ställs är avgörande för vilka svar som är tänkbara.

Men det ska sägas att konferensen bevisar att regimen i Iran ingalunda är så medeltida som den så ofta utmålas. Det här är det absolut progressivaste sättet att gå till väga för att driva politisk opinionsbildning.

Det som är positivt alltså, är att det faktum att vetenskapliga konferenser sammankallas under "Andras" regimer, för "Andras" politiska intressen än vad vi betraktar som våra egna, gör att vi kan börja förhålla oss till våra egna vetenskapliga agendor, våra egna statssaktionerade forskningsprojekt, ur ett något (ja, bara något, annars orkar vi inte) mer problematiserande perspektiv.

We Are All Dancing Queens

- Fantastiskt, det här är vad man som stockholmare saknat, sade Finansborgarrådet om det planerade Abbamuseet.

Nja. Museer och andra "historiska attraktioner" tillkommer av olika anledningar, det får vi lära oss av den svällande historiebrukslitteraturen. I fallet ABBA är det nog inte i första hand ett lokalt behov som tillgodoses. ABBAs internationellt orienterade, harm- och könslösa proffspop är snarare en viktig del av Sveriges varumärke utomlands. Alla kan sjunga med i en ABBA låt, ingen kan hata dem (eftersom de är totalt menlösa). De är musikens svar på Kungen.

Museets tillkomst svarar alltså snarare mot globala och nationella behov, än mot lokala:

a) Efterfrågan bland turister är stort, det är det är en bra affärsidé och därför det överhuvudtaget övervägs.

b) Abba ligger bra i tiden eftersom gruppens framgångar bekräftar en spridd självbild hos oss svenskar: vi är bra på pop. "Det svenska musikundret" är ett vida spritt, samtida koncept. Konceptet blir tomt om vi inte håller igång en medial rundgång av exempel. Abba förstärker konceptet, och konceptet förstärker Abbas relevans idag.

I den mån vi som lokalbefolkning kommer besöka ett Abbamuseum gör vi det 1) för att gruppen är populär utomlands - och vi stockholmare vill ju alltid "hänga med"; samt 2) gruppen personifierar något vi tror om oss som svenskar; att vi är ett hårt arbetande, lagom oprovocerande, popproducerande folk med hyfsat uttal på engelska.

(För övrigt. Jag har hittat ETT vettigt förslag på vad museet ska innehålla: "an interactive feature where you get to marry someone you work with, have a huge argument, split up, then bang on about it ALL THE TIME to anyone who will listen.")

Borra på!

Anders C har postat ett mycket angeläget inlägg på forumet:

I en ännu inte publicerad lärobok kan man i kapitlet om den islamiska världen läsa följande: "Islam, judendomen och kristendomen är syskonreligioner. De har samma Gud och samma kulturella arv från den grekiska och romerska antiken. Men under många sekler var den islamiska civilisationen vida överlägsen den kristna...". Jag vet inte om jag läser som djävulens advokat, men i denna mening läser jag in att så småningom blev den västerländska civilisationen mer överlägsen än den muslimska."

Ett utmärkt exempel på hur närläsning är nyckeln till att diskutera de väldigt stora frågorna. Tack för det!

Verklighetens språk?

Germaine Greer sparkar skinka: "The Plain English Campaign have given me a 'Golden Bull' award. Well, they can stuff it." Hon har nämligen fått en sarkastisk utmärkelse för att i en tidningsartikel ha använt meningen "The first attribute of the art object is that it creates a discontinuity between itself and the unsynthesised manifold."

Nå akademiker, för eller emot?

Historiska media.

En intressant debatt om rätt sätt att tolka historien, tolka tolkningar av historien, och vissa tolkningars historia, försigår faktiskt i kvällstidningarna. En debatt instigerad av en fackhistoriker, no less. Åsa Linderborg öppnade i Aftonbladet med sin kritik av Coppolas Marie Antoinette: "Eftervärlden har haft ett komplicerat förhållande till franska revolutionen men efter murens fall är den konservativa tolkningen förhärskande: det är fel att göra revolution eftersom det bara leder fram till blodbad. Ett led i detta är restaureringen av Romanovs och Bourbonerna, till vilken Coppola nu delvis ger sitt bidrag."

I Expressen menade Katrine Kielos att Linderborg satt in filmen i fel historiografiska kontext: den handlade inte om tolkningen av revolutionen, utan var en reaktion mot filmhistoriens fixering vid dokumenteringen av ung manlig sexualitet; "om den unge mannen är Born to Run är den unga kvinnan Born to Shop. Hennes sexualitet har aldrig tillåtits att riktas utåt och i stället för att erövra världen bygger hon en annan... Marie Antoinette är en film om den kultur som unga kvinnor bygger upp åt sig själva i gränslandet mellan barndom och kvinnlighet."

Per Wirtén, å sin sida, ansåg att en sådan tolkning innebar att "underskatta Coppola", eftersom filmen i en bredare bemärkelse: "är en svanesång för alla imperier i alla tider men är inte ett dugg tidlös, utan hämtar slutbildens effekt i ett exakt nu... Coppolas stora seger är att hon får oss att förstå utan att avslöja. Inget imperium kan längre hålla samman. Inga slottsmurar är starka nog. Varken Versailles eller Manhattans."


Kontentan: Debatten kan verkligen liknas vid de diskussioner fackhistoriker ständigt för: vad är textens mening? Vad är författarens intention? Vilka källor är de relevantasta? Vilka teman bör framhävas, och varför? Vilken analys är korrekt? Det visar sig alltså att historisk fiktion, filmmediet, Hollywood, och t.o.m kvällstitidningar inte nödvändigtvis är - som så ofta utmålas - historikernas fienden. Vi för parallelldiskussioner. Det handlar inte om att isolera sig från dem, utan att ständigt förhålla sig till dem. Påverka dem och låta sig influeras av dem. Att "Dom" kan bli bättre av att vi gör det, är kanske inte okontroversiellt. Men jag menar att Vi blir det också.

Historiens lagar

Att lagstifta om hur historien ska och inte ska tolkas verkar vara The Next Big Thing. Medan, som P-G tipsade om, Ukraina har "antagit en lag som slår fast att den hungersnöd som 1932 och 1933 dödade omkring 10 miljoner människor var ett sovjetiskt folkmord på det ukrainska folket", har ju fransmännen - som vanligt - varit snäppet värre. De har, enligt denna artikel (med reservation för att den är lite gammal vid det här laget), fyra olika historielagar: en som dikterar att lärare ska nämna slavhandeln efter 1400-talet (?) i historieundervisningen; en som förklarar att det armeniska folkmordet de facto var ett folkmord; en som säger att det är straffbart att ägna sig åt historierevisionism eller åt att förneka folkmord; samt slutligen, favoriten, en som dikterar att franska skolor skall lära ut kolonialismens "positiva effekter".

Utan att gå in på de fantastiska paradoxerna, och de uppenbara merde!utbrotten, och den spontana tanken att alla dom som kastade sten i franska ghetton framförde nog ett ganska sansat argument om de lever i en stat som lagstadgar kolonialismens solskensidor (OBS! Att framhäva dess nackdelar är inte lagstadgat), så vill jag bara påpeka att det där med lagstadgade tolkningar av historien är något bisarrt, men inte ologiskt.

Med samtidens utveckling mot identitetspolitik snarare än partipolitik, mot flernationssamhällen snaren än nationalstatliga, kanske kraven på att få "sin" historia respekterad allt mer kommer att läggas till kraven på respekten för andra mer vedertagna mänskliga rättigheter. Skyddet av individen och av det kollektiv individen identifierar sig med, kommer kanske kräva ett ökat juridiskt skydd av rätten till en viss historia. I både Ukraina och Frankrike handlar det denna gång om tolkningar som delvis ligger nära nationalstatens intressen, men Armenernas historia, Förintelsen, och Slaveriet pekar alla mot att andra typer av grupper kan få sin historia statligt skyddad, om de vet hur de ska lägga fram sin sak.

Allltså: Framtidens historiker jobbar åt välavlönade advokatfirmor, och deltar (till skillnad från nu) i den politiska debatten. Är ni redo?

(Det vore lite sjöönt, för kontroversens skull, om Sossarna hade tvingat ingenom en anti-defamation law å Folkhemmets vägnar innan de rök från makten. Ibland när man lyssnar samhällsdebatten, eller hör Göran Hägg prata i TV, tror jag fan att dom gjort det.)

How to: Historieragga

Någonsin undrat över hur ditt nördiga historieintresse kan användas till sexuell erövring? Exemplet "Beevor" kan såklart ersättas med Åmark, Lindkvist, Appleby et al, eller valfri annan historiker.



Från den störtsjööna komediserien "Peep Show".

Språket och verkligheten

Ibland får den "vetenskapliga" "postmodernismen", med sin verklighetsfientliga fixering vid språket, vatten på sin hyperreella kvarn.

on Monday NBC News used one of its best-known presenters, Matt Lauer, to declare the network's semantic defiance of the White House. "After careful consideration, NBC News has decided a change in terminology is warranted, that the situation in Iraq, with armed, militarised factions fighting for their own political agendas, can now be characterised as civil war," Lauer, the host of the Today show, said.

Genom att bara kalla situationen i Irak "ett inbördeskrig" begår Tv-kanalen en politisk handling. Striderna om makten över språket, och språkets makt att forma den politiska verkligheten, blottläggs i ett ögonblick.

Om dom inte hade sådana problem med begreppet, skulle jag i detta sammanhang ge ett antal franska filosofer "rätt".

Imperialism explained

En av storbritanniens roligaste för några år sedan (innan han blev en parodi av sig själv) erbjuder en god föreläsning: några smarta poänger, kort koncist och roligt.
Alltså inte alls som min avhandling.
(Förutom kanske att han liksom jag är ohämmat tendentiös)

Som oss fast bättre.

"Det riktigt roliga med den här boken är nu inte målet så mycket som vägen dit. Bröderna Lindström prövar idéer, diskuterar källor och driver teser som om de befann sig på ett historiskt doktorandseminarium - men med en folkbildande iver och ett ledigt tilltal"

Är detta en människa?

Lördag. Fest med framgångsrika människor.
Jag: "Det går bra på jobbet. Jag får 14 900 i månaden numera. Det är skönt att komma till arkivet och få något gjort."

Festen: "Pinsam tystnad".

Note to self:
Doktorand-jaget vid lunchbordet får hylla arkivbesök.
Vanliga-jaget-som-har-kompisar: ge fullkomligt fan i det.

Det är som att vara en omvänd superhjälte. Till vardags bland folk är jag tillsynes rolig, ungdomlig och full av flärd. Men mitt alter-ego i tofflor lever egentligen för precisa definitioner och stencilierade handlingar. Never the twain shall meet.

Bästa Punklåten Någonsin som Behandlar en Idéhistorisk Utveckling

History of the Concept of the Soul

av The Mr T Experience, 1988.

(1.18 min inkl. fotnoter.)

Homer didn't have a comprehensive word for mind.
The psyche and the conscious self had not yet been
combined.
He understood events as repetition of the past,
And individual consciousness was not a part of that.
But early Greek thought played a role
In the complicated history of the concept of the soul[1]

By the time of Plato these ideas had taken shape.
The Phaedo and Timaeus are works which demonstrate
The consious separation of the knower from the known
And the dual nature of the body and the soul.
Modern thought was possible:
The complicated history of the concept of the soul.

Whoa!

Pythagoras and Orphic doctrines all came into play,
Because Plato was a mystic in his own Platonic way.
The pre-Socratic Naturalists saw things in terms of
stuff.
But Plato's metaphysics showed that this was not enough.
This is the incredible complicated history of the concept
of the soul.

Rock and roll[2]

1 For an interesting discussion, see E.R Dodds,
The Greeks and the Irrational, Berkeley, 1953, pp. 45-150.
2 ibid.

History will never be just a thing of the past.

Historiska förtryckarstrukturer är aldrig långt borta. Det kan vi lära oss av klippet med Michael 'Kramer' Richards.

Sorgligt och fasansfullt samtidigt.

'Sveriges Goebbels'

I Svenska institutets arkiv från 1945 finns ett brev till den nytillträdde generaldirektören från en gammal bekant till denne. I brevet hälsas han som "Sveriges Goebbels". Både lite roligt och lite smaklöst, just 1945, kan man tycka.

Vitsen är att det är bisarrt att ett sådant personligt skämt arkiveras och belyses 60 år senare. Det slår mig att alla lite roliga och följaktligen smaklösa mejl som jag skrivit från universitetets mejladress formellt kanske är officiella handlingar som hamnar i ett mikrochip som ska frysas ner i flytande kväve för framtida forskning, tinas upp av robothistoriker i silvriga sparkdräkter som tagit sina flygande bilar till hårddisksarkivet, och som utifrån de fullkomligt utvecklade moraliska kretsar som installerats i deras kraftfulla hjärnor kommer skriva hologramavhandlingar med laserstrålar om vilken Dålig Puny Human jag var.
Helvete också.
Erase/Rewind.

Det absolut viktigaste

om man ska skriva en grym avhandling är att den måste ha en bra titel. Flaming Lips har fattat det, med låttitlar som "A Hallucination Of The Christmas Skeleton Pleading With A Suicide Bomber" och "The Wizard Turns On...The Giant Silver Flashlight And Puts On His Werewolf Moccasins ". Jag funderar på att rippa temat rätt av.

Huvudrubrik: Drug-Taking, Slipper-Wearing, Wizard-Flashing Werewolf Shit.

Underrubrik: Svenska institutet 1945-1949.

Del 1, Kapitel 1.

"Det var en mörk, kulen januari dag. Dimman låg tät över Stockholm."


(längre än så har jag inte kommit ännu).

Historiebruk

"Stiftelsen Den nya välfärden har varit vänlig nog att sända mig en cd med Mozartmusik. Stiftelsen, som arbetar för bättre villkor för företagandet, ser en frände i Mozart som 'under större delen av sitt vuxna liv verkade som egenföretagare'", berättar Barbro Hedvall i dagens DN.

Genialt. En alternativ tolkning av historien vore att karln var en driven, fri kostnär som levde på bidrag från statsmakten. Till skillnad från konstnärerna som fostras under dagens regering var han således knappast en 'självständig, stark individ', uan snarare en 'permanent bidragstagare' med den förre kulturministerns ord.

Se där. Olika tolkningar, eller bruk, av historien. Pedagogiskt så det förslår. Ge mig pengar för att utveckla det hela i en bok eller ta på er skulden för att jag, liksom Mozart, dör fattig och bortglömd.

Dagens skämt 2

Senaste nytt om pentryt är att det skall stå färdigt imorgon.
hehe.

Vårt sprillans nya pentry är så nytt så att det fortfarande inte finns. Det är som Schrödingers katt. Pentryt både finns och finns inte tills man tittar på det. Då realiseras det.

Eftersom det inte finns ännu kan ingen titta på det, ergo kan det aldrig bli till.

Det har väl byggjobbarna förstått för länge sedan. Det är därför dom, till skillnad från oss, aldrig ens kommer hit och tittar på det rum där det är tänkt att bli till. Det är ju till ingen nytta, har dom insett, och kommer därför aldrig hit över huvudtaget. Vi andra, som inte förstått kvantfysikens mest grundläggande lagar, står där som fån och stirrar på den blanka diskbänken och de obefintliga eluttagen.

Och vi stirrar oss dumma på det oförklarliga luciatingeltanglet som ligger och är sorgligt i ett hörn. Det är som att det blev fel då pentryt skulle materialiseras. Istället för en helt ny köksinredning blev signalerna korsade i tranmograferingsapparaten, och vi fick lite ny köksinredning och lite av ett luciatåg.

Någonstans därute finns ett luciatåg som är nästan komplett, men där en av tärnorna ser ut som ett jordat eluttag och en annan ser ut som en avställningsbänk.

Det är så sorgligt när kvantfysiken och gamla minnen av The Fly-filmerna konspirerar mot en. Där man står som ett mähä med sina fjolliga, opraktiska akademikerhänder och visualiserar ett pentry.

I'm a loser, baby...

[Jag håller till mycket på Riksarkivets filial i Arninge. Arkivet har av mina kollegor kallats loserarkivet. Det är inte möjligt. Arkivet ligger på bara ett stycke wastelands avstånd från Arninge Centrum, och som Stefan Jonsson påpekar i sin briljanta essä Världens centrum så är "Centrum den punkt som befinner sig på samma avstånd från samtliga punkter på en cirkel, det vill säga cirkelns mittpunkt." Alltså är arkivets läge grymt bra (strikt geometriskt sett, ifössej).

I USA har den menlösa staden "Felicity" utnämnt sig till Världens Centrum. I Sverige har vi Arninge Centrum. Och i detta centrums periferi, ligger en forskarsal. Och utanför denna sals fönster, på andra sidan den ödsliga gatan, ligger civilsationens symboler på rad. Garageport Experten, Arninge Djurklinik, och Trampolinspecialisten ('Allt inom studsmattor'). ]

...So why don't you kill me.

Please.

Allt eller inget

Förra månaden gav Times Literary Supplement ut ett specialnummer om samtidens och framtidens historieskrivning. I inledningsartikeln beskriver historikern Keith Thomas dagsläget i härligt motstridiga former. Å ena sidan, säger han, dominerar känslan av att det förflutna är så oändligt komplext att vi allt mer ger upp hoppet om att i majestätiska flerbandsverk kunna återberätta stora sjok av det. Därav senare års trender i mikrohistoria: historien om salt, tystnaden, talet 0, etc. Å andra sidan, menar Thomas, att som världen ser ut i dag - där processer och händelser allt mer sker bortom eller över nationsgränserna - uppmanas historiker att studera allt större områden: den europeiska kontinenten, imperier, ja helst Hela Världen.

Vi som ska producera 250 sidor på fyra år då - stämmer bilden av vad Riktiga Historiker gör också på oss? Å ena sidan närsynt specialisering med fantatiskt revirpinkande. Ja, det känner vi gott igen från de svenska historikernas lilla lilla universum. Ju obskyrare ämne, desto säkrare kan man vara på att titulera sig Ohotad Specialist På Området. Men de globala ambitionerna då? Tja, kanske inte bland doktorandernas projekt direkt ("på fyra år ska jag skriva om de kulturella kopplingarna mellan Djingis Kahns administrativa struktur och tankegångarna hos männen bakom den amerikanska författningen. Med hjälp av diskursteori á la Fairclough och lite marxistisk semiotik. ochgenussåklart."). Men det känns som att världen allt mer sipprar in i vår horisont. Internationella och transnationella perspektiv, som inte bara är omotiverade, slentrianmässiga jämförelser rakt av mellan Sverige-Norge-Danmark i vanlig ordning, syns både här och där. Exempelvis anlägger båda de avhandlingar från vår institution som ska försvaras i december, Lovisa af Petersens Formering för offentlighet och Sofia Gustafssons Svenska städer i medeltidens Europa, inter- och transnationella perspektiv. Så visst. Lite försiktigt och i lagom utsträckning, så kan jag nog ge Thomas rätt där också.

"If I could fly high above the world, would I see a bunch of living dots spell the world stupidity?" frågar sig Bad Relgion's Greg Graffin. Fortsätter dagens historiografiska trend, får vi väl snart veta.

I huvudet på John Malkovich 2

Enligt hissen finns ingen Plan 8. Men kliver man av där (mot bättre vetande, och genom en metafysisk undanmanöver) kan man i anslutning till en lång, kal korridor hitta stadshistoriker, samt några hopträngda "övriga" historiska doktorander.
Det är som en läskig men vacker dröm.
(Ungefär som Thomas DiLeva)

Ständigt dessa lyckliga slut

En anledning till att avhandlingar i historia är så förbannat tråkiga är att man vet att dom alltid slutar lyckligt. Formatmallen A1, som de flesta av oss följer (och det redan på C- och D-nivå) går idiotiskt nog ut på att berätta slutet redan i början. Läsaren behöver aldrig vara orolig för att något oväntat ska ske. "Jag ska visa att det faktum att jäst saknades innebar att brödet smakade illa under stora delar av 1830-talet" kanske man tydligt och redigt slår fast i inledningskapitlet. Agatha Christie, å andra sidan, vars böcker folk faktist läste, började inte med "Butlern låg bakom det mordmysterium som jag nu ska berätta." (Agatha Christie var iofössej klok nog att inte skriva böcker om jäst eller brödbak för den delen heller),

"Jag har aldrig skapat en mer fiktiv gestalt än det forskande 'jaget' i min doktorsavhandling. Det är ett jag som börjar i låtsad okunnighet och sedan sakta når fram till kunskap, inte alls på det ryckvisa, slumpvisa sätt som jag själv nådde den, utan steg för steg, bevis för bevis, enligt reglerna." Sven Lindkvist is on to something. Han fortsätter: "Utelämnandet av allt det personliga gör det vetenskapliga 'jaget' till en fiktion, som saknar motsvarighet i verkligheten... Så snart jag som läsare ser ordet 'jag' användas (eller undvikas, ty även undvikandet är ett användningssätt) vet jag att det är en fiktiv gestalt jag har framför mig."

Who's up for att skriva en avhandling som försöker göra något nytt?
För uppslag, se
1. In 1926. Living at the edge of time av Hans Ulrich Gumbrecht: en massa staplade tematiska kapitel om året 1926 med korsreferenser som i ett uppslagsverk;
2. Sven Lindkvists Nu dog du. Bombernas århundrade: utformat med aforistiska stycken i kronologisk ordning, som alternativt - med hjälp av pilhänvisningar - kan läsas i tematisk ordning;
3. Recogizing European Modernities. A Montage of the Present av Allan Pred: Ett teoretiskt och empiriskt montage av citat och stycken som täcker in tre faser i Stockholms europeisering och globalisering.

När jag skriver min avhandling ska ingen någonsin - varken i början eller slutet - få veta vad den handlar om. Och kom ihåg: ni läste det här först!

Dagens skämt

Enligt Stockholms Universitets långsiktiga plan:
'År 2015 skall utbildning och forskning vid flertalet av universitetets institutioner och enheter inta en nationellt ledande och internationellt framstående ställning"

För oss på historiska institutionen har detta stått klart sedan länge.

1) Vi har ett sprillans nytt pentry och två microvågsugnar på golvet i rummet bredvid.
2) Vi har blivit erbjudna ett hypermodernt kontorslandskap där vi i fred kan bedriva vår forskning.
3) Alla vi träffar på fester bryr sig i detalj om vad vi skriver våra blivande kioskvältare om, eftersom de citat "Älskar knastertorr sakprosa med täta referenser till ny-Weberianerna"
4) Universitetet har sett till att vi inte kan sova i våra Siljalinehytter utan att A-studenterna som ska skriva tenta står och skrattar åt oss från andra sidan bibliotekskorridoren.
5) Vår institution är en vibrerande, dynamisk miljö som totalt saknar atmosfären av att den bästa tiden är förbi.
6) Vi diskar på toan och skriver ut där vi värmer maten.
7) Vi bloggar på arbetstid.
8) Stockholms Universitets styrelse älskar historieämnet. Vi älskar Stockholms Universitet!
9) Alla i hela USA bryr sig om vad vi lägger fram på våra seminarier.

Vad säger ni? Ska inte vi satsa på att bli bäst redan 2007, så kan vi spara in lite på finansieringen av oss själva, och göra vår Alma Mater en tjänst?

Eller så kan vi istället, som här, starta en elektronisk guerilla som trotsar tiden och istället analyserar dess gång.

Som Robbie Williams säger: Reality is just a crutch for people who can't handle drugs.

Do it.

Välkomna

I ett tafatt, desperat försök att rädda den utdöende historiedoktorandens känsla för vänskap, stöd och intellektuell stimulans invigs härmed ett forum för digitalt (dvs. det näst-bästa) umgänge.

Releasefesten går av stapeln den fredagen den 24:e november, kl 17, i forskarkorridoren.

Du som läser detta är välkommen!
(inga stora kostnader för mig, alltså)

Håll i hatten!