Pete Stark & Gud-ity

Truthdig berättar att San Fransiscos representant i kongressen, Pete Stark, nyligen har brutit mot en av de viktigaste oskrivna reglerna i amerikansk politik: han "kom ut" som den första, själv-erkända icke-troende medlemmen i kongressen.

He became the first member of Congress to say publicly that he doesn’t believe in “a supreme being.” The next most powerful politician to identify himself as a “non-theist” in response to a question by the Secular Coalition for America was a school board president in Berkeley.

Some described Stark’s admission as “coming out of the closet.” Others rued the fact that God was not on his side. A spokesman for the Concerned Women for America unabashedly bashed him, saying that “a Christian worldview is proper for a politician to have.”

Not surprisingly, Stark has no ambitions for the presidency. In one of those endless polls surveying whether we are “ready for” a black, a woman, a Jew or others to be president, only 14 percent of Americans believe we’re ready for an atheist. What Stark has done, however, is open a fresh chapter in this year’s hefty book on presidential politics and religion.

Häftigt.

Typ som att svära i kyrkan, eller "Berömma Bush i TV" som det svenska uttrycket snarare borde vara.

Samuel Huntington & Dude-ity

I den nya Hollywood blockbustern 300 får vi se slaget vid Thermopyle, där 300 modiga spartaner ska ha besegrat den enorma övermäktiga perserarmén en gång i tiden. Låter det harmlöst? Knappast, tycker Asia Times

Portraying the past world in a contemporary language with the help of voiceovers in case we missed the message, the dramatic feature plunges into the midst of a violent battle that fully resonates with the contemporary discourses on "clashing civilizations".

More than pure entertainment, it is a movie that wants people to reflect on what they are seeing, by teaching a lesson or two about history, by eliciting sympathy for its exalted Spartan heroes and heroines standing up to the world's first superpower, the Achaemenid Persians.

Saturated with not-so-subtle Persianphobia, the movie calls for the interrogation of the political agenda behind it, at a time when Iran is constantly threatened with military invasion and "all options are on the table" in Washington. In Los Angeles, the cognitive assault has been raging for some time.

Bla bla bla... Känns det kulturkritiska, orientalismfixerade perspektivet sååå pk-90-tal (Expo, Dia Psalma, Svart eller Vitt med Thabo)? I så fall tipsar Siobhán (och tack för det!) om en alternativ ingång till att förstå filmen: den bildsköne Tims heterotrashiga analys på myspace:

It's about these 300 Greek dudes who stomp the sugar-coated shit out of like a million other dudes. I have a feeling that a lot of high school sports coaches are going to show this film to their teams before they play. Also, gay dudes and divorced women are going to use screen captures for computer wallpaper.
[...]
I can't spoil the plot because THANK GOD THERE ISN'T ONE. Just ass kicking that kicks ass that, while said ass is getting kicked, is kicking yet more ass that's hitting someone's balls with a hammer made of ice but the ice is frozen whiskey.
[...]
Basically, the Greek dudes are fighting these Persian dudes, but the director, who must have a dick made of three machine guns, does it all like a video game. The Greeks fight every death metal video from the last ten years. There's wave after wave of giants, freaks, ninjas, mutants, wizards, and a hunchback who looks like he's got Rosie O'Donnell on his back.

Men det finns en aspekt som drar ner betyget, även om det inte har att göra med filmiska stereotyper. Eller snarare, det har det - men i det här fallet bristen där av:

NOT SO GOOD THING:
DUDE NUDITY ("DUDE-ITY")

These are Greek times, when there were a lot of naked women around. And there are some naked women in this film, but almost every naked woman scene has a muscular dude giving the screen an ass picnic. Dude-ity is something directors put in their movies so people will think they're serious, I guess, and not just throwing in naked hotties.

Any directors reading this – IT'S OKAY TO JUST THROW IN NAKED HOTTIES.

Can't someone make a movie about naked Amazons and call it PAUSE BUTTON?

Men överlag så är det alltså helt klart en fantastiskt film

My final analysis is 300 the most ass-ruling movie I've seen this year, and will probably be the King of 2007 unless someone makes a movie where a pair of sentient boobs fights a werewolf.

Källsortering

Nu får det vara nog tyckte historiska institutionen på Middlebury College förra månaden, och förbjöd studenter att referera till / citera från Wikipedia, eftersom "[it] suffers inevitably from inaccuracies deriving in large measure from its unique manner of compilation." I The New York Times förklarade en professor att policyn skulle hjälpa studenter att "undvika konsekvenserna av en massa felaktigheter."

En av institutionens professorer menade dock att användandet av ett elektroniskt uppslagsverk varken är bättre eller sämre än att använda ett traditionellt, analogt: "What's at stake here isn't error. It's how we in the professional knowledge business greet our new overlords--the plain people of the Internet. Right now, we're lobbing fibs at them of just the kind the Internet is good at puncturing--and, indeed, of just the kind the losing side used the last time our civilization endured a revolution in the ownership of knowledge."

Som Wikipedias grundare själv påpekar, vore det väl synd och skam om studenter på collegenivå vitt och brett citerar uppslagsverk överhuvudtaget: man får väl hoppas att de använder lite mer djuplodande litteratur än så. Men frågan är intressant: hur ska vi förhålla oss till demokratiskt redovisad information i en traditionellt elitistisk genre? Är det inte större chans att en text kommer närmare sanningen om alla får bidra?
Nej, säger jag.
Men ändå. Teoretiskt är ju satsen tilltalande.
Varför stämmer den inte överens med verkligeheten?

Jävla verklighet.

En överkryssad geting, typ.

Hurra!

Äntligen En Utlänning som uppmärksammar epoken då ärat vårt namn flög över jorden, STORMAKTSTIDEN. Och han är inte a) militärhistoriker, eller b) från en skitby bredvid nåt gammalt slagfält i Tyskland! Han är från bortom haven, han är Kubas representant i FNs Råd för Mänskliga Rättigheter, Rodolfo Reyes Rodriguez:

Vi har med bestörtning lyssnat till Kungariket Sveriges representant. Hans stridslystna och mästrande inlägg påminner om den svenska imperialismens alls icke ärorika dagar, som drabbade grannfolk med blod, tårar och kolonial underkastelse.

Fan också. Han sågade den.

Slave our souls

I år firas på flera håll 200-års jubileet av slaveriets "avskaffande", ett begrepp inom citationstecken, med tanke på den i The Guardian berättigat ställda frågan

what, precisely, is it that we are all marking? Ministers and other public figures, along with newspapers (including the Guardian, sadly), have referred to 2007 as the bicentenary of the abolition of slavery. That is not so. Even to say that the slave trade (that is the trafficking in human beings as distinct from "slavery", which is the condition of being enslaved) was ended in 1807 is not strictly true: the act did not come into effect until 1808 and "the abominable traffick" was continued by Europeans and North Americans for decades afterwards. So, to be precise: 200 years ago the British parliament passed a bill to end trading in enslaved Africans using British ships. Before slavery was finally stamped out, somewhere between 10 million and 30 million Africans had been traded, transported or killed by Europeans in the Caribbean and the Americas.

Och vad är det egentligen vi ska få ut av att förhålla oss till detta historiska fenomen? Hur ska vi bete oss?

Some white people are hooked on guilt, and others are seeking to appropriate the bicentenary to promote the image of a benevolent Britain ridding the world of slavery. Some black people, meanwhile, are locked into seeing themselves in a state of victimhood. I am sure few people really enjoy these feelings, although they can masquerade as a source of comfort...

I LA Times, läggs ett iperspektiv på det hela som vore nästan otänkbar i den självmedvetet genomsekulariserade svenska debatten:

In our post-9/11 era, there's suspicion and antagonism toward religious belief, especially when it mixes with politics. Secularists such as Richard Dawkins and Sam Harris describe the beliefs of the faithful as a "delusion" and akin to "insanity." Wilberforce endured similar scorn. He was lampooned for his "damnable doctrine" and dismissed as a "treacherous fanatic."

Modern skeptics should remember that the great campaign against the international slave trade was not led by atheists. It was fought by people with deep Christian convictions about the dignity and freedom of every person made in the image of God.

This year, Britain is honoring Wilberforce's legacy with lectures and conferences. In the United States, the biographical film "Amazing Grace" opens in theaters Friday. Some will chafe at all the attention. Yet we face our own assaults on human rights — including the sexual trafficking of women and girls, genocidal violence in Sudan and the prison camps of North Korea.

Surely we need more of Wilberforce's brand of faith today, not less.

Det kan väl inte vara en felaktig slutsats?

Är Vi vi eller är Dom oss?

Tack Jerker för att du finns.
Och för att du tipsade om länken till den här fantastiska trailern till den italienska filmen "Svezia Inferno e Paradiso" från 1968.
Jämför sedan gärna med Sverigedemokraternas koncisa sammanfattning av svenskar

Om just svensk kultur
En sådan finns, även om den är svår att
avgränsa. Ett viktigt och påtagligt moment
är naturligtvis det svenska språket.
Andra moment är känslor, värderingar
och beteenden. Självbilder och
förväntningar på - liksom förståelse av
- varandra. Konkreta exempel (utan
rangordning eller anspråk på att vara
uttömmande):
- vi är ofta tystlåtna
- vi är ganska laglydiga
- vi väntar på vår tur i kön
- vi kommer i tid och håller ord
- vi har en känsla för demokrati
- vi kommer inte oanmälda på besök
- vi undviker offentliga känsloutbrott
- vi ogillar konflikter, söker gärna kom
promisser
- vi tror helst andra om gott, kan vara
naiva intill dumhet.

Vem har Rätt och vem har Fel?

Om att kategorisera sig själv innan historikerna gör det

Motberättelser

Jag har tidigare ondgjort mig över överjävlig reaktionär pop, men det betyder inte att jag därför nödvändigtvis okritiskt omhuldar genomtraditionell ungdomsrevolt. Revolution och historiska uppbrott i all ära: men det gäller att hitta nya ord och nya sätt att genomföra dem på. Annika Norlin (Hello Saferide, Säkert!) är helt fantastisk på sådant. Här är en bitter men ömsint uppgörelse med popens heliga ungdomsår, som tvärtemot Sandi Thoms larviga nostalgi ändå bryter upp och ifrågsätter normer. Den lär oss en grundläggande insikt om vad som behövs för God Historieskrivning: Gängse narrativ om Vem Som Är Offer, Vem Som Har Det Bra, När Man Är Som Lyckligast, är alla sociala konstruktioner, förgivettagna och inpräntade av slentrian och genomsnittstänkande. Individuella, enskilda personers livsberättelser följer sällan dessa mallar. Det är Säkert!

Varenda bok jag kunde komma över läste jag
Och jag spydde aldrig på kullen vid 4H-gården
Behövde aldrig ungdomsvården
Den enda som aldrig rökte
Den enda som aldrig försökte fuska på proven
Det lönar sig ju inte nåt
Jag var nog värd allt stryk som jag har fått

Den enda som inte tafsades på
Den enda det inte bråkades på
Den enda som hade en god relation till mor och far
Och jag grät mig till sömns efter alla dar
Och jag grät mig till sömns efter alla dar

De säger att det är kul att vara ung och fri
Fri från vaddå? Fri från plikter, ja tjena
Man skulle va horan, madonnan, smart och korkad på samma gång
Man skulle ha en kille med bil
Man skulle ha en silverring
Jag var inte ens kysst
Men jag visste vem jag var

Så jag grät mig till sömns efter alla dar
Så jag grät mig till sömns efter alla dar

Tack kära år som går,
Tack kära dagar som läker en paus mellan nu och då
Och en paus mellan dig och mig
Jag såg dig på stan igår
Du såg ledsnare ut än då
Jag skrattade mig till sömns

Vilken jävla lögn att det ska vara ens bästa tid
Vilken jävla lögn att det ska vara ens bästa tid
Vilken jävla lögn att det ska vara ens bästa tid
Vilken jävla lögn att det ska vara ens bästa tid

Vissa saker är bara en historiker kapabel att konstatera

... eller vad sägs om den klockrena rubriken

"Mugabe is not Amin - historian"

Sanningen Är Underhållande. (yeah right)

Den eviga diskussionen om Historisk Underhållning på Film vs Riktig Historia har blossat upp på en av diskussionslistorna på historikernätveket H-Net.

Som vanligt när det gäller akademiker finns så klart en massa nyanserade å ena sidan... å andra sidan... men så finns det ju också dom styvnackade fascisterna, som den här sköna liraren från Harvard:

The question of "entertainment" versus "accurate historical portrayal" is not one of historians' making. It arises when film makers attempt to trade on the name of a famous historical person or event. By making a film titled "Elizabeth," for example, and having the lead actress depict Elizabeth I, the film maker is saying loud and clear "This film is about Elizabeth I." In that case, the film maker has a responsibility to honor the historical record. If the film maker expects to make money and receive accolades because he or she has announced the film in such a way that people coming to the film expect to see a film about a historical person or persons, then the film maker has taken their film beyond the "Oh, it's just entertainment" claim.

För att lösa problemet föreslår han därför en genial lösning:

If the film maker wants to make an entertaining film that does not need to meet standards of historical accuracy, then the film maker can invent a fictional ruler in a fictional country. A film like "The Prisoner of Zenda" is entertainment, pure and simple. A film like "Elizabeth," however, must be held to the standards of accurate historical portrayal. If the film maker is claiming he or she is making just an entertaining film that has no claims to historical accuracy, then why title it after one of the most famous monarchs in history?

Karln har tydligen aldrig reflekterat över att svårigheten ju ligger i att det är både spännande, konstnärligt givande, och fullständigt glasklart att genrer "verklighet" och "fiktion" blandas hela tiden. Eller att vi ju aldrig vet hur Elisabeth tänkte eller hur hon pratade, så om vi vill göra en film om henne, hur ska vi "honor the historical record" (denna högtravande fras!) om vi vill att hon ska öppna käften under filmens 90 minuter? Enligt hans resonemang måste ju redan Shakespeare ha begått oärliga översteg då han skrev sina "historiska" dramer om "riktiga" personer. Det enda han ville var att tjäna pengar på alla dessa stackars människor som gick och såg hans pjäser i tron om att de skulle få se objektiva rekonstruktioner av Riktiga Historiska Personer.

Karln har heller tydligen ingen koll alls på att han som Historiker är i minoritet i den biobesökande publiken, för han avslutar med det fullständigt verklighetsfientliga

Having said that, I also acknowledge that films need to be entertaining. But then I can't think of anything more entertaining than historical study. And I find that historically accurate films tend to be more entertaining than films that aren't, precisely because the film makers have done their homework. But then that may just reflect my bias.

Duuh.

Måtte jag ALDRIG hamna bredvid honom i en biosalong.

Eller bredvid honom alls.

Jag förbehåller mig rätten att alltid elitistiskt klanka ner på filmer för att dom är anakronistiska, ahistoriska, dåliga eller vafan som helst. Men jag kommer aldrig klandra konstnärer för att dom inte producerar Sanna Historiska Dokumentärer.

Is there such a thing?

Författaren Mark McKenna har skrivit en biografi över en av Australiens tydligen mest kända historiker, Manning Clark. I den har han uppdagat att en av de episoder i som Clark själv ofta omtalade som avgörande för hela sitt liv omöjligen kan ha ägt rum.

Clark lär nämligen ofta ha återkommit till upplevelsen av att ha anlänt till Bonn morgonen efter Kristallnatten. Han såg förödelsen med egna ögon, och upplevde alltså själv de direkta följderna av denna historiska händelse. Men, berättar McKenna i denna radiointervju,

He arrived on November 26. Kristallnacht was 16 days prior to that. So there's no question that he was not there. He was not there. He was in Oxford. And what I discovered was, through reading letters from Dymphna, his wife, that she was the one who witnessed the immediate aftermath of Kristallnacht and he was still in Oxford.

Mark Colvin, journalisten som intervjuar, ifrågasätter om Manning därför inte bör betraktas som "a fraud", men McKenna vill inte gå med på det. Diskussionen blir intressant:

MARK COLVIN: A lot of people when they think about a historian expect to be thinking about somebody who has a deep respect for the facts and doesn't allow the emotions to cloud those facts.

MARK MCKENNA: Well, the truth of Manning Clark is that the emotion is always involved with the facts. He doesn't divorce his emotion from whatever he writes, whether it's autobiography, whether it's history, whether it's fiction.

I mean, emotion and feeling is I think one of his great gifts to the writing of Australian history.

What I'm doing in this essay is to acknowledge and admit and tease out all of the circumstantial evidence that shows he was not there and the possible explanations for why he may or may not have remembered.

But I'm stopping short of saying Manning Clark is a fraud. I'm stopping short of saying he was consciously setting out to deceive.

MARK COLVIN: But if emotion is always in the way of the facts, then is he really a historian? Isn't he something else, maybe a novelist?

MARK MCKENNA: He's the historian artist. You know he's trying to do something with history…

MARK COLVIN: … Is there such a thing?

MARK MCKENNA: Yes, yes and many historians have tried to write with that vision of history in mind. I mean it's a 19th Century vision essentially. It's certainly not a late 20th Century one.

But Clark does try to keep to that ideal as a historian.

MARK COLVIN: But you are very critical for instance of his grasp of detail.

You say that it's just a maze or a minefield trying to track down his sources. When you track down his footnotes you just can't find where the quotes come from. I mean this is not something that's conducive to trust in an historian is it?

MARK MCKENNA: It's not conventional history as we would know it, no.

Alltså: antingen är man en konstnär som slarvar med detaljer eller så är man Historiker som visserligen håller sig till sanningen, men som knappast "försöker göra något med historien".

Pax att vara konstnären!

Släkten är tydligen värst

Det har uppdagats att Mr Minority himself, Barack Obama, har slavägande anfäder på sin (vita) mammas sida. Han har tydligen inte brytt sig så mycket om upptäckten. Däremot reagerade den svarte civilrättskämpen pastor Al Sharpton mycket kraftigare då något liknande uppdagades om hans släkthistoria.

The civil rights campaigner, the Reverend Al Sharpton was stunned to discover his slave ancestors were owned by the late politician Strom Thurmond, who once ran for President on a staunchly racist segregationist platform. The pair might even be related. The news prompted Sharpton to issue a statement about his private agony at the revelation. 'Words cannot fully describe the feelings I had when I learned the awful truth. Not only I am the descendant of slaves, but my family had to endure the particular agony of being slaves to the Thurmonds.'

Det är intressant att det skulle betyda så mycket. Men om kraven på skadestånd från slavättlingar vinner gehör, så gör det ju verkligen skillnad. Sharpton skulle i teorin behöva betala skadestånd till sig själv om det vill sig riktigt illa. Eller?

Dra mig baklänges! (ända in i historiens fantastiska värld!)

Den här bloggaren i Hong Kong tycker verkligen att ALL historia är spännande.

I had such an interesting taxi driver last night. When he heard I was going up to the Peak, he asked me if I knew the story about Plantation Road. No, what? I said hoping for a good ghost story, but in fact it was an explanation of why Plantation Road got its name – amazingly enough, there was a plantation there. This was where the trees were planted which were used to transform the Peak from its original barren windswept rock into the verdant mass that it is today.

Tänk om han finge komma till Stockholm och jag kunde få berätta var "Hötorget" fått sitt namn.

It's heresy versus history!

Och gissa vilken sida Fox News står på?


Och är det inte väldigt jobbigt att hålla med Fox News?