Mördaren och Medierna

The Guardian erbjöd ett intressant perspektiv på "America's first user-generated confession", Cho Seung-huis läskiga mördarfilm. Artikelförfattarna ser filmen som en vattendelare mellan nya och gamla media:

Cho - clearly proficient with technology - did not use YouTube to make his statement; he sent his material to the news networks... the immediate impact Cho achieved by going to an old media outlet was clear.

"It could end up being a significant moment," says Jay Rosen, a journalism professor... "The simple fact of people getting pictures and videos and giving it news organisations to run - that has now been institutionalised."

Och inte bara det, utan ögonvittnen blir allt mer instrumentella i nyhetsrapporteringen tack vare den nya tekniken:

NBC's exclusive was striking because, until Cho's footage came to light, much of the media response to the Blacksburg shootings had been to view it as a watershed for eyewitness reporting.

The shaky and brief images of police storming a university building, recorded by student Jamal Albarghouti on his mobile phone, had been a breakthrough. After filming the clip, Albarghouti sent it to CNN, which placed it online - where it was watched by millions - and quickly ran it on air. "We used to say that journalists write the first draft of history. Not so, not any longer," says Dan Gillmor, author of citizen journalism bible We The Media. "The people on the ground at these events write the first draft."

Det faktum att alla studenter satte inne med både information och informationsteknologi, gjorde därför att rollerna mellan gamla och nya medier blev omvända:

it was the mainstream outlets that flooded the campus in an attempt to tap the students: CNN, for example, sent 100 staffers to Blacksburg after the attacks occurred. Those who had written about events quickly became confused by the media storm that enveloped them. [...]

as the day wore on many journalists - including one from the Guardian - simply added comments saying "talk to me, please, here's my number". [...] Many students were evidently uncomfortable with the online attention. "You have reporters that will create a Facebook identity just to get students' contact information, or who will start an online memorial to get people posting for a story," complains Courtney Thomas, a campus journalist who is in her final year at the university. "It's just inappropriate."

The sheer volume of solicitations may have lifted the lid off one of the ugliest parts of journalism - and done so in public. But it also showed that, when the onus is on the eyewitness to contact the journalist, an inversion can occur. "I got the sense there was a role reversal," says student Kevin Tosh, whose inbox filled up with entreaties from journalists.

Frågan är då naturligtvis: vad är det egentligen de etablerade massmedierna kan erbjuda som vi själva i framtiden inte kan ta del av direkt via nätet?

With a wealth of first-hand material available to the public, what extra value can the established media bring? Is culling information from sites enough - and what lengths do you go to in order to verify that the information is genuine?... [W]hile the first instinct of reporters is to look for scoops and exclusive interviews, things become more complex when witnesses have already made their statements - unmediated, to the world, and not for glory.

Å ena sidan har vi alltså en direkt kanal från de inblandade, å den andra en professionell nyhetsförmedlare i TV-bolagen. Vittnen och sådana som säger sig vara vittnen kan visserligen "bara" vara ute efter pengar eller kändisskap när de erbjuder sina vittnesmål, medan bolagen visserligen "bara" vara kan ute efter dramatik och i förlängningen annonsintäckter när de söker sina scoop.

Spelet kan börja.

Historien kommer i fortsättningen bestå av många motsägelsefulla första utkast.

Utbildning ≠ Familjebildning

Buss Trelleborg-Växjö
Två killar ~25 pratar med varandra med skånskt uttal.
Kille 1: Du, visste du att Växjö egentligen
hette “Väg-sjö” innan?
Kille 2: Nej
Kille 1: Vill du inte veta varför då?
Kille 2: Okej.
Kille 1: Jo, för att för länge sedan brukade människor samlas för handel här på vintern, och när människor kom långväga ifrån, gick de över sjön. Därifrån kommer alltså “Väg-sjö”. Fattar du?
Kille 2: Alltså, fan mannen. Lova mig att du inte berättar den för någon brud du försöker ragga på, då kommer det gå åt pipan.

(Tjuvlyssnat)

Leonardo Da Nostradamus©

(Tyvärr handlar denna blog om dåtiden och inte om den mycket mer lukrativa DaVinciFramtiden©. Därför kan jag inte hänvisa till den fantastiska sidan NostradamusOnline, där reklam görs för den inte alls spinoffbetitlade boken The Nostradamus Code (skriven av Dr Michael "By combining traditional analysis techniques with state of the art data mining algorithms, he is able to search the equivalent of the entire library of congress in less than ten minutes" DaVinci-Rathford).

Det är synd för att det är en DaVincigrym© sida.

(Däremot är det ju faktiskt av Da Vincihistoriskt© intresse att

In May 2005, members of the Italian National Library in Rome made an amazing discovery. Buried in their archives was an unknown manuscript written by the famed prophet Michel de Nostradame, or Nostradamus [pronounced: da vinci©](1503-1566). This manuscript was handed down to his son and later donated to Pope Urban VIII. It did not surface again until now, almost four hundred years later.

Helige Moses! Dra mig ända in i daVinciVassen©.)

Lägg ner din apa

Historikern Andrew Roberts, som jag tidigare gjort mig lite lustig över, tycks vara allt annat än en lustig figur - enligt The New Republic.

In 2001, Roberts spoke to a dinner of the Springbok Club, a group that regards itself as a shadow white government of South Africa and calls for "the re-establishment of civilized European rule throughout the African continent." Founded by a former member of the neo-fascist National Front, the club flies the flag of apartheid South Africa at every meeting... Surrounded by nostalgists for this racist rule, Roberts, according to the club's website, "finished his speech by proposing a toast to the Springbok Club, which he said he considered the heir to previous imperial achievements."

Det riktigt läskiga är att karln tydligen vunnit president Bushs öra, även om hans historiska slutsatser är minst sagt öh... svårstödda.

For example, he has advised Bush to adopt "the whole idea of mass internment," saying: "I think it is the way the administration of Iraq should go." At his lunch with Bush, according to economist Irwin Stelzer, who was present, Roberts cited Ireland as a place where internment worked.

Every major historian of Ireland--across the political spectrum--says the opposite is the case. When internment was introduced in Northern Ireland in 1971, violence vastly increased--and it only fell when it was abolished. The decision by the British to grab Catholics on the flimsiest evidence and hold them without trial is universally regarded as the greatest recruiting gift the Irish Republican Army was ever handed. "Roberts has no track record as a historian of Ireland," says Brendan O'Leary of the University of Pennsylvania, an expert on both Ireland and counterinsurgency techniques. "If he did, he would know that there is a total historical consensus that internment was a catastrophe."

Roberts senaste bok heter A History of the English Speaking Peoples. Köp den för fan inte.

Soldattorp av guld

Det är ett fascinerande spektakel, det här med de brittiska soldaterna som arresterades av iransk militär förra veckan. Först så var alla britter oroliga för dem. Sedan, när de återvände, fick de skit för att de inte gjort mer motstånd. Och sedan, som grädden på moset, späddes den nationella förvirringen på av att de tog miljonbelopp i betalning för att tala om sina erfarenheter i media. Britterna vet inte vad de ska tycka. För det första kallas de för "hostages" i debatten, vilket ju är fel: iran krävde aldrig några pengar för att frige dem. Sedan vet folk liksom inte om det är soldaterna som är rötägg, eller om det är armén som är boven i dramat och soldaterna bara är offer, eller om det framförallt är Iranierna (därav "hostages") som ska belackas. Eller bör man kanske av gammal vana hänfalla till att visa avsky för Rupert Murdoch?

Ska man vara patriotisk eller kritisk? Och i så fall patriotisk genom att stötta... Individen (den enskilde soldatens rätt) eller Kollektivet (Det "Lurade" brittiska Folket). Den krigsnationalism som britterna av gammal vana är så bra på har liksom satts ur spel. The Guardian gör hursomhelst en intressant iakttagelse i sammanhanget.

It's important to understand the changed culture in which the modern military now operates. Many traditional military assumptions are unsustainable in a world in which service personnel are volunteers with human rights and mobile telephones. In many ways, this is a change to be welcomed: there is no way that first world war commanders could have sent a generation to be slaughtered on the Western Front if our great-grandfathers had been blogging each night from Picardy.

Det är just det. Tekniken är på individens sida. Och det är det som är utmaningen. Hur ska armén överleva i dagens högteknologiska, högindivudualistiska värld? Vore inte en smart lösning att den helt enkelt explicit tar på sig rollen som soldatmanager. I värvningskontraktet skriver man helt enkelt in en provisionsklausul. "Du krigar åt oss. När du kommer hem hjälper vi dig att sälja din historia för högstbjudande till media. För det tar vi 40% av det du tjänar. Så ju farligare uppdrag du är villig att åta dig i fält, desto rikare kommer du alltså att bli." Fråga inte så mycket vad du kan göra för ditt land, som vad ditt lands media kan göra för dig.

Ooo la-la-la-ladugård jag vill ha dig

Historian exposes the secret history of barns

Having grown up in rural Clermont County, Steve Gordon has fond childhood memories of playing in the hay in his family's barn.
[...]
Now a historian, a published authority on barn history and curator of Miami University's McGuffey Museum, Gordon will present "Purlins, Posts and Haymows: A Sneak Peek at Ohio's Historic Barns, 1790-1950" [...]

"Before coming to Miami, Steve served as the Survey and National Register Manager for the Ohio Historical Society. He has been particularly active in historic preservation throughout Ohio and has maintained a lifelong fascination with historic barns."

[...]

Because the construction of barns evolved alongside the advances of technology, Gordon said that its relatively easy to pinpoint a construction date for a barn.

Go Gordon!

Framåt och utför!

Vad sägs om den här tesen? Caitlin Moran på The Times i Storbritannien har mentalt behövt omvärdera sin historiska orientering.

We were talking about America yesterday when a thought suddenly struck me: while we have always presumed that the US embodies our soon-to-come future... what if, instead, it actually represents our past, and everything we have progressed from? [...]

I say this because the latest hot news from the States, as reported in last week’s Times, suggests that the Americans are now actually looking to us for pointers to their future. Britain! Bad Teeth And Lard Land! Apparently, this season of American Idol... has taken on a distinctly British tinge.

Det som hänt är att en kampanj, votefortheworst.com, dragits igång för att rösta fram en medelmåtta till vinnare av den enorma talangtävlingen American Idol. Simon Cowell är så rädd för att kampanjen faktiskt ska lyckas att han hotat med att hoppa av programmet om det skulle ske.

So, to recap: in the States there is now a national campaign to vote for a loser, as a joke. This is, surely, the biggest outbreak of un-American behaviour since the McCarthy era. It’s positively British. This is the kind of thing we do. We, after all, pioneered the wry celebration of lacklustre or downright awful things...

Morans slutsats är djärv: jakten på det dåliga är betydligt mer avancerad än jakten på det som är excellent. Att upppskatta något förjävla dåligt har inget att göra med att man befinner sig i en kultur på dekis, utan är ett symptom på en kultur som har ett överskott på fulländning

Consider: in the 21st century, we can now, at any point, access any moment of artistic brilliance. Elvis’s Sun recordings. The Beatles working through early versions of Strawberry Fields Forever. The Muppets doing Ma Na Ma Na. Given this, then, it is, perhaps, understandable why we might, eventually, tire of things that are good. There are too many of them! You can get them as a polyphonic ringtone for £1! Good things are everywhere!

Things that are bad, on the other hand – genuinely awful, as upsetting as watching an orphanage burn to the ground on Christmas Eve while Santa struggles on the roof with a broken leg – are rare. [...]

Because while iTunes, YouTube and a thousand illegal download sites make acquiring a 1,000-strong playlist of undisputed genius an afternoon’s work, finding awful stuff is a great deal harder. Really awful records still have to be tracked down in dusty record shops. They never make the Top 75. They need, to be frank, the eye of a connoisseur.

Given this, it’s fair to say that, these days, it’s the bad stuff you’re into that defines you – and far more eloquently than the good stuff. It requires effort. It requires discipline. It requires, oddly, taste. Therefore, any American voting for the ridiculous, cheerful, doomed galoot Sanjaya Malakar to be the winner of 2007’s American Idol is, paradoxically, making the US a more culturally refined place. I think you know what I’m going to say: yes, I’ll vote for that.

Alltså: ju crappier kultur ni söker upp och framhäver, desto mer framtida och sofistikerade är ni. Framstegsberättelsen inverteras: den bekräftas men upphäver sig själv.

Så gör Sverige en tjänst: posta en kommentar på denna gudsförgätna blog redan idag.