Om nytta och (miss)nöje

Idag har delar av Historiska Institutionen på Stockholms Universitet diskuterat frågan Vad Är Det Egentligen Vi Håller På Med?. Diskussionen tog avstamp i ett öppet brev från en av institutionens medarbetare, som bekymrat diskuterade de obehagliga frågorna

• Vad är det som händer med institutionen?
• Finns det några visioner om hur institutionens framtid, när det gäller forskning och undervisning, skall se ut?
• Existerar det någon som helst gemensam uppfattning om vad vi som professionella historiker kan för någonting?
• Hur ska institutionen tackla ett vikande studentunderlag och en snart pensionerad professorskår?
• Är det inte dags för lite nytänkande?

I dag vet ingen vad vi kan.
Det verkar inte ens finnas en vilja eller idé att formulera det från institutionens håll. Och det är obegripligt. Det handlar inte om att skapa konkreta arbetsmarknadskontakter eller praktikplatser eller dylikt. Det handlar om ge de bästa förutsättningarna för studenter och forskare att vara verksamma i framtiden, både inom universiteten och i det övriga samhället.
Jag har under det senaste året haft så pass mycket kontakter med andra verksamheter utanför universitetet att det inte är svårt att peka på områden där historiker skulle kunna arbeta, om de som rekryterade bara visste att det fanns sådana möjligheter. De tror att de vill ha statsvetare, ekonomer, beteendevetare eller även konstvetare – men de vill egentligen ha historiker. Nästan ingen vet om det, av givna skäl. För att medvetandegöra detta krävs det naturligtvis att det finns historiker som är synliga, tydliga och kunskapsmässigt attraktiva specialister.

---

Det som i framtiden måste synas av en utbildad historiker är inte en faktatung kunskapsmassa, vars eventuella nytta är omöjlig att värdera. Istället är det den fullständiga medvetenheten om analysverktygen för att bringa klarhet – eller problematisera, när så är behövligt – en komplex verklighet som måste stå i centrum; en verklighet där historiska förlopp och utvecklingsmönster utgör den bärande erfarenheten utifrån vilken individer, samhällen, institutioner och nationer handlar.
Det nuvarande omhändertagandet av de värden det medför att studera och forska i historia har lett till ett sådant slöseri med resurser. Det skulle kunna åtgärdas genom en ordentlig kraftsamling kring de strategier jag ständigt återkommer till i detta brev: profilering, specialisering och marknadsföring.

En undertryckt och välbehövlig diskussion följde. En process har förhoppningsvis satts igång, grundad i en kittlande blandning av storartad självkritik och destruktiva visioner. Att något, eller allt, måste förändras vara alla överens om. Förutom någon som skyllde "på tidsandan", och hänvisade till hur det hade varit förr.

Otroligt att fler inte föll för den frestelsen i ett rum fullt av historiker.