Lördag. Fest med framgångsrika människor.
Jag: "Det går bra på jobbet. Jag får 14 900 i månaden numera. Det är skönt att komma till arkivet och få något gjort."
Festen: "Pinsam tystnad".
Note to self:
Doktorand-jaget vid lunchbordet får hylla arkivbesök.
Vanliga-jaget-som-har-kompisar: ge fullkomligt fan i det.
Det är som att vara en omvänd superhjälte. Till vardags bland folk är jag tillsynes rolig, ungdomlig och full av flärd. Men mitt alter-ego i tofflor lever egentligen för precisa definitioner och stencilierade handlingar. Never the twain shall meet.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
3 comments:
Japp, utanförskapet är smärtsamt. Jag har för länge sedan insett att jag inte kan leva med "vanliga" människor där utanför. Jag umgås bara med historiker, jag läser bara akademiska avhandlingar, min webläsare pekar alltid på Libris och jag har för vana att alltid läsa böcker bakifrån. Jag börjar med litteratur- och källförteckningen och den engelska sammanfattningen, sedan blir det fotnoter i minst en vecka. Om jag känner mig särskilt upprymd brukar jag också titta på "tack-sidan". De vanliga vännerna har sedan länge övergivit mig. När jag känner mig ledsen brukar jag tala med min 7-årige son om Karl XII. En halvtimmes prat om slaget vid Narva och det svenska stålet gör mig upprymd på något sätt. Nä, nu skall jag återgå till att studera en amerikansk källutgåva av ekonomiska dokument som rör gevärstillverkning under amerikanska inbördeskriget. Är inte livet gott, så säg!
Jag brukar alltid börja med att identifiera den röda tråden, och på en skala från ett till tio ranka författaren i hur bra han/hon är på att "ta läsaren vid handen". Sedan sätter jag genast igång med att skissa ett diagram över hur författarens syfte, frågeställningar och metod hänger ihop, hela tiden letandes efter svaga länkar för att kunna sätta in dolkstöten (= ett hånfullt inlägg på min blog). Hittar jag inget saftigt, tar jag tag i akribin. "Ett öga rött" t ex hade ju en snygg tes och en acceptabel metod. Men språket var ju under all kritik!
Usch, den röda tråden...Jovisst ett flödesschema och möjligtvis ett koordinatsystem i 3D brukar jag i bland använda mig av vid avhandlingsläsande. Att bli ledd i handen av författaren är sällsynt, möjligtvis då ut i kvicksanden. Väldigt sällan finns det en väg tillbaka...
Post a Comment