Ständigt dessa lyckliga slut

En anledning till att avhandlingar i historia är så förbannat tråkiga är att man vet att dom alltid slutar lyckligt. Formatmallen A1, som de flesta av oss följer (och det redan på C- och D-nivå) går idiotiskt nog ut på att berätta slutet redan i början. Läsaren behöver aldrig vara orolig för att något oväntat ska ske. "Jag ska visa att det faktum att jäst saknades innebar att brödet smakade illa under stora delar av 1830-talet" kanske man tydligt och redigt slår fast i inledningskapitlet. Agatha Christie, å andra sidan, vars böcker folk faktist läste, började inte med "Butlern låg bakom det mordmysterium som jag nu ska berätta." (Agatha Christie var iofössej klok nog att inte skriva böcker om jäst eller brödbak för den delen heller),

"Jag har aldrig skapat en mer fiktiv gestalt än det forskande 'jaget' i min doktorsavhandling. Det är ett jag som börjar i låtsad okunnighet och sedan sakta når fram till kunskap, inte alls på det ryckvisa, slumpvisa sätt som jag själv nådde den, utan steg för steg, bevis för bevis, enligt reglerna." Sven Lindkvist is on to something. Han fortsätter: "Utelämnandet av allt det personliga gör det vetenskapliga 'jaget' till en fiktion, som saknar motsvarighet i verkligheten... Så snart jag som läsare ser ordet 'jag' användas (eller undvikas, ty även undvikandet är ett användningssätt) vet jag att det är en fiktiv gestalt jag har framför mig."

Who's up for att skriva en avhandling som försöker göra något nytt?
För uppslag, se
1. In 1926. Living at the edge of time av Hans Ulrich Gumbrecht: en massa staplade tematiska kapitel om året 1926 med korsreferenser som i ett uppslagsverk;
2. Sven Lindkvists Nu dog du. Bombernas århundrade: utformat med aforistiska stycken i kronologisk ordning, som alternativt - med hjälp av pilhänvisningar - kan läsas i tematisk ordning;
3. Recogizing European Modernities. A Montage of the Present av Allan Pred: Ett teoretiskt och empiriskt montage av citat och stycken som täcker in tre faser i Stockholms europeisering och globalisering.

När jag skriver min avhandling ska ingen någonsin - varken i början eller slutet - få veta vad den handlar om. Och kom ihåg: ni läste det här först!