Att lagstifta om hur historien ska och inte ska tolkas verkar vara The Next Big Thing. Medan, som P-G tipsade om, Ukraina har "antagit en lag som slår fast att den hungersnöd som 1932 och 1933 dödade omkring 10 miljoner människor var ett sovjetiskt folkmord på det ukrainska folket", har ju fransmännen - som vanligt - varit snäppet värre. De har, enligt denna artikel (med reservation för att den är lite gammal vid det här laget), fyra olika historielagar: en som dikterar att lärare ska nämna slavhandeln efter 1400-talet (?) i historieundervisningen; en som förklarar att det armeniska folkmordet de facto var ett folkmord; en som säger att det är straffbart att ägna sig åt historierevisionism eller åt att förneka folkmord; samt slutligen, favoriten, en som dikterar att franska skolor skall lära ut kolonialismens "positiva effekter".
Utan att gå in på de fantastiska paradoxerna, och de uppenbara merde!utbrotten, och den spontana tanken att alla dom som kastade sten i franska ghetton framförde nog ett ganska sansat argument om de lever i en stat som lagstadgar kolonialismens solskensidor (OBS! Att framhäva dess nackdelar är inte lagstadgat), så vill jag bara påpeka att det där med lagstadgade tolkningar av historien är något bisarrt, men inte ologiskt.
Med samtidens utveckling mot identitetspolitik snarare än partipolitik, mot flernationssamhällen snaren än nationalstatliga, kanske kraven på att få "sin" historia respekterad allt mer kommer att läggas till kraven på respekten för andra mer vedertagna mänskliga rättigheter. Skyddet av individen och av det kollektiv individen identifierar sig med, kommer kanske kräva ett ökat juridiskt skydd av rätten till en viss historia. I både Ukraina och Frankrike handlar det denna gång om tolkningar som delvis ligger nära nationalstatens intressen, men Armenernas historia, Förintelsen, och Slaveriet pekar alla mot att andra typer av grupper kan få sin historia statligt skyddad, om de vet hur de ska lägga fram sin sak.
Allltså: Framtidens historiker jobbar åt välavlönade advokatfirmor, och deltar (till skillnad från nu) i den politiska debatten. Är ni redo?
(Det vore lite sjöönt, för kontroversens skull, om Sossarna hade tvingat ingenom en anti-defamation law å Folkhemmets vägnar innan de rök från makten. Ibland när man lyssnar samhällsdebatten, eller hör Göran Hägg prata i TV, tror jag fan att dom gjort det.)
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
5 comments:
Medan jag ändå slaggar off fransmännen gå hit
för nidbild till.
Frågan om yttrandefrihet är inte särskilt enkel. Visserligen hyllar vi den och den är en grundpelare i demokratin, samtidigt har vi människor som sprider uppenbarliga lögner i politiska syften, typ förnekelse av förintelsen. Den franska lagstiftningsmetoden är knappast en vettig metod och att direkt lagstifta vad historielärare skall ta upp i sin undervisning, tror jag inte ett dugg på. Däremot är jag mer förtjust i den brittiska metoden, där man kan stämma författare som sprider uppenbara lögner, typ David Irwin, som ju blev stämd och ruinerad i en rättegång som gällde förintelsen. Det är naturligtvis en tunn röd linje att vandra, men på något sätt bör man väl ändå komma till rätta med människor som i politiska syften sprider uppenbara lögner? Har man inte passerat den linjen när man skriver och publicerar förment vetenskapliga böcker, som hävdar att förintelsen aldrig ägt rum? Jag tycker det. Stäm skiten ur dem!
Skillnaden mellan det brittiska och svenska systemet, tror jag, ligger i vad man får och inte får trycka utan att anses förolämpa någon (och därmed vad man kan stämmas för). I Sverige räcker det med att man har goda skäl att tro att något är sant. I GB måste något de facto vara sant. Alltså var t ex Lipstedts advokater tvungna att bevisa att Irving hade fel om Förintelsen för att försvara henne mot Irvings stämmning av henne för förtal. Den svenska lagstiftningen är generösare mot publicister och författare - kan man visa att man har anledning att tro något, så räcker det. Ungefär så, tror jag att det är. Därför finns inte möjligheten här att stämma skiten ur folk på samma sätt - på gott och ont.
(Processen Persbrandt-Expressen kan i försig komma att ge upphov till att en ändring i riktning mot den brittiska varianten. Vi får se.)
Ja, du har säkert rätt i skillnaden mellan det brittiska och svenska systemet och jag kan inte låta bli att sympatisera med det första, som ju verkar vara mer effektivt för att komma till rätta med osanningar. Naturligtvis är ju dimensionerna mellan förnekelse av förintelsen och Persbrant milsvida. Jag vet inte, samtidigt vill man väl inte ha människor som stämmer höger till vänster.
och danskarna vill inte vara sämre, om vilket man kan läsa om här:
http://www.aftonbladet.se/vss/kultur/story/0,2789,946474,00.html
Se där vad små danska barn skall lära sig!
Post a Comment