my question is this. Can one still work within the field of world history without wanting to advance the cause of the "identity of humanity as a whole"? In case anyone wants to know why I would defend such a retrograde thought, I simply do not happen to believe that such identity is necessary for us "to tackle the huge problems we face today," as David says. Nor do I accept that "to tackle things on a global scale" our options are either to embrace the "identity of humanity as a whole" or "maintain a tribal view of the past." This dichotomizing does appear to consign all those who resist it, like me, to being viewed as "tribal." Yet within many supposedly tribal perspectives, there may in fact lie even more universal truths about "what unifies humans as well as what divides them" that are found yet in world histories. Sound paradoxical? I sincerely hope there is still room for paradox in the field of world history.
Det är en hädisk fråga att ställa: måste vi lämna nationalistiska perspektiv bakom oss? Och följdfrågan är onekligen fullständigt legitim: vilka perspektiv är det då som går förlorade?
Själv skulle jag spontant ställa mig bakom att kalla den ovan citerade historikerns perspektiv för något just i stil med tribalist, men han har en poäng. Vi är alla överens om att oavsett vilken utgångspunkt vi väljer när vi tolkar historien, så kommer det medföra vissa insikter men även vissa blinda punkter. Och det diskuteras ju faktiskt allt för sällan vilka blinda punkter progressiva historien-är-en-multikultisamba, världen-ska-tolkas-som-jobbade-vi-på-Fryshuset globalister som jag själv tillför samtidens tolkning av historien.
No comments:
Post a Comment