I dagens SvD kritiserar straffrättsprofessor Madeleine Leijonhufvud Fredrik Lindströms språkanarkism ur ett juridiskt perspektiv. Det är faktiskt, menar hon i polemik mot Lindström, ett stort problem att Rätt Språk inte används - framförallt inom rättsväsendet. De skiljda perspektiven är tecken på djupgående motsatta disciplinära förhållanden till språket.
Historiker anser sig ofta vara den språkliga precisionens fanbärare: den smala balansgången mellan att ljuga om det förflutna och att föreslå en tolkning kan bara klaras av med hjälp av en oändlig avvägning mellan atomprecision och strategisk vaghet. Därför är det ett fundamentalt problem för oss att språket vägrar samarbeta: det är ju så förbannat historiskt betingat och föränderligt, att vi ständigt kommer till korta i våra ansträngningar.
Annat är det för juristerna, där Det som Står Är. De är, liksom historikerna, språkliga finmekaniker, men kan till skillnad från oss utgå ifrån att produkten - texten, orden och meningen - i slutändan står i ett sant förhållande till verkligheten. Där historiker ser ordens förändring som en nyckel till att förstå verklighetens förändring, ser en jurist ordens förändring som ett fördunkling av vår förståelse av den samma.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
3 comments:
Med juristernas pretantioner på språklig exakthet och förankring i verklighet (vad det nu är?), så borde de omgående avskaffa sig själva och uppfinna en juridisk språkdatamaskin. Skönt..så var vi av med dem!
Frågan är då vad i skall vi ersätta historikerna med? Äää, förresten glöm det, de märks ju ändå inte.
I don't know much about history but I know what I like.
När jag inte är så trött ska jag fundera på om jag håller med dig. ;)
Post a Comment