Friday, January 19, 2007

A History of Rice

Condoleezza Rice kallar sig ofta "a student of history" enligt den här artikeln i Wallstreet Journal. Hon refererar då nästan uteslutande till kalla kriget och Europa efter andra världskriget - även då det gäller dagens situation i Irak. Visst ser det mörkt ut idag, menar hon, men tänk så mörkt det såg ut dag in och dag ut under kalla kriget - i flera decennier... men så tillslut vann vi ju ändå.

Detta snäva historiebruk kritiseras helt riktigt av många:
"The administration's reservoir of historical analogies seems limited to the 1914-1991 period. And it's all about Europe," said Adam Garfinkle, a former Rice speechwriter who edits the foreign-policy journal The American Interest. "No one in a senior position in this administration seems to have even the vaguest notion of modern Middle Eastern history."

Just därför borde hon ha ett mindre idiotiskt svar att ge när hon till slut ställs mot historiens vägg.
When asked this week about what moments in Arab history inform her thinking, Ms. Rice said she had read about "the British experience" in Mesopotamia in the 1920s, which led to the founding of modern Iraq and the withdrawal of British forces. "I know a number of things that went right, and I know the things that went wrong," she said.

Come on. Hon kunde väl ändå ha låtsats studera områdets historia ur ett icke-kolonialt perspektiv. Varför inte åtminstone anstränga sig lite?

Vilken del av Polens historia tycker du är mest intressant för att förstå landet idag? Ja, det måste vara Hitlers erfarenheter av landet. Vissa saker blev rätt, andra gick snett. Oh Come on!

3 comments:

Unknown said...

Mitt i prick, Nikolas!
Jag kan ha fel men Rice är väl prof i statsvetenskap? Suck! Efter att ha sökt ett antal jobb och varit på en del intervjuer... Jag vet det tillhör inte vanligheterna hos undertecknad, men i ibland skall man ju pröva sig som det heter. I vilket fall, antagligen är jag en sopig jobbkanditat, men min erfarenhet är att historiker inte klassas särskilt högt. Snarast får man en mossighetstämpel på sig. Gustav Vasa anses man veta allt om, men att gå på moderna toeletter klarar vi inte av...
Sorgligt. Eftersom vi historiker sannolikt är de absolut bästa humanistiska/samhällsvetenskapliga forskare som sett dagens ljus. Ja vet, jag talar i egen sak. Men
ändå. Vilka andra vetenskapliga grupper klarar av att i princip använda alla humanistiska och samhällsvetenskapliga teorier och teoribildningar och samtidigt ge dem en historisk kontext?
Svar: ingen!
Ändå anses vi stå för något mossigt och irrelevent.
Och vems är felet att vi är så ute - om man bortser från Sauriman och Sauron?
Tja, vårt eget. När deltog en seriös historiker i debatt på det senaste 10-talet år?
För att belysa mitt exempel, om att vi inte syns, vi skriver inte ens intetsägande och helt värdelösa debattartiklar, se Tommy Möllers senaste inlägg på DN debatt om Mona Sahlin. Han har intet att säga.. men han är statsvetare.
Finns tid att skola om sig..?
(skrivet efter att ha följt Nikolas rår om G&T, kombinerat med 2 glas vin..)
En trött Möller finner du här:
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=572&a=607517

Unknown said...

Efter att ha läst mitt eget inlägg, inser jag att G&T på något besynnerligt sätt påverkar mitt tangentbord och därmed min ofelbara stavning. Varför sa du inte det Nikolas?
Vatten på menyn för två veckor!

Anonymous said...

Ja, där slog ni båda huvudet på spiken! Snyggt!

En parentes. Inom området "fler historiker åt folket" tycker jag Peter Englunds permanenta plats som bisittare/expert åt Fredrik Lindström i det stundtals lysande progammet "Världens modernaste land" är guld värd. Ett exempel på att historiker kan bidra med relevanta inlägg rörande det mesta. Historikern existerar bortom krig, kungar och Dick Harrison.